HammarnejdBloggen

Vi har hemundervisat våra barn sedan 2005, i två olika kommuner. Efter ett par månader i förskolan (en noga utvald friskola) märkte vi att skolan hade förändrats otroligt mycket sedan vi själva gick i den...

Vi deltog i klassrummet med vår sexåring under någon månad utöver "inskolningen", och såg med både bedrövelse och indignation att som skolan (barnen, lärarna och systemet) ser ut idag, är det mycket svårt att få barnen att "passa in". Varför det är så idag, är självklart oerhört mångfacetterat och komplext - och det är ingen idé att försöka förändra det. Framför allt i rådande "politiska" klimat, verkar skoldepartement och alla myndigheter under det, helt döva på det örat - många många har försökt och misslyckats.

Vi valde, faktiskt efter ett "tips" från skolans specialpedagog, att börja hemundervisa. Friskolans styrelse ställde sig positiv till det. När grabben skulle börja ettan, i vanliga kommunala skolan, var även kommunen positiv till vår hemundervisning och de beviljade vår ansökan.

Vi var mest förvånade över hur snabbt och väl vår son inhämtade kunskaper, och hur otroligt lätt det var att hemundervisa. Kommunen skötte den lagstadgade insynen genom klasslärarna, och även de märkte hur snabbt han inhämtade kunskaper. Även på det sociala planet gick det hur bra som helst - han utvecklades mycket snabbt på alla områden, och vi föräldrar märkte nästan att ju mindre vi "ansträngde" oss, desto bättre lärde han sig... själv. Både mer och djupare än om han hade suttit i klassrummet.

Han hade "avverkat" ettans årskurs material i början av vårterminen. Eftersom vi tillsammans - han själv, pappa och syster - gjorde så mycket i verkliga livet, blev det ju dessutom så mycket verklighetsbaserad och allmänbildande "utbildning", att vi föräldrar häpnade. Och de vuxna i vår umgängeskrets.

Vi flyttade till annan kommun när han skulle börja tvåan, och den nya kommunen verkade verkligen positiva till vår verksamhet - så både tvåan och trean förlöpte på samma sätt som i den förra kommunen. Allt var underbart; han lärde sig snabbt, brett och djupt, och det krävde inte speciellt mycket insatser från oss föräldrar. Eftersom han inte var "trött efter skolan", deltog han och syster i alla barnaktiviteter i kommunen och fick på så sätt massor med vänner. Troligen fler än om de endast träffat barn i skolmiljö, som nuförtiden är så belastad med armbågar, mobbing, diskriminering och annat, som alltför ofta leder till ledsna, deprimerade, omotiverade och upplåtna barn.

Sommaren 2009 var en sommar som inte var lik någon annan: I föreningen Rohus jobbade vi frenetiskt med att skriva remissvar på det lagförslag som lades fram den 16 juni. Alla privata sommarprojekt lade vi ner, och jag skrev och skrev, tillsammans med några andra i föreningen. Sista veckan i september stängde tre av oss in oss för att skriva ihop allt material till ett remissvar som heter duga. Men det kan du läsa mer om här på Rohus sajt och blog.

Så kommer nu fjärde årskurs för sonen, och första årskurs för dottern!

Nu fortsätter historien i de nyare inläggen. Håll i er, för nu händer det saker. Andra saker.