HammarnejdBloggen

På ett lokalt café träffades vi idag. Tjejen var på någon barnaktivitet, och grabben var med mig. Vi satt med rektorn någon timme, fikade och pratade.

Jag hade förberett mig och tog i rätt hårt om hur första insynsbesöket hade gått till och vad vi inte var nöjda med.

Men budskapet var självklart att skolan inte skulle belasta barnen med uppgifter som hör klassrummet till - vi behöver varken klassrum, skolbänkar, scheman eller ringklockor...

Nu blev rektorn också osäker i sin roll, och undrade hur insynen nu skulle kunna ske, om vi inte var nöjda med hur den skedde och utfördes av rektorns anställda.

Så rektorn vänder sig till skolchefen, som kallar till gemensamt möte... 

De kommer till oss strax efter ett på dagen. De ville gärna se barnen i sin "normala lär-miljö" och barnen såg fram emot att de skulle få "visa upp" hur vi har det. Grabben hade nu en annan, och tjejen en ny "insyns-ansvarig" lärare. Inte trodde vi att det skulle vara annorlunda än de två tidigare åren i samma kommun, insynen skött genom samma skola...

Det blev tydligt att de nya lärarna kände sig osäkra i sin roll. Och barnen kände sig inte sedda. Ett konstigt möte, för oss. Lärarna pratade mest om vad man "ska göra i skolan". Trots att vi gör "utbildning på annat sätt", som lagen definierar det.

Barnen vill självklart anpassa sig efter läget, men känner sig nog rätt pressade när de märker att ingenting är som förut, att man ser till var de är, vad de kan... utan det handlar mest om sånt som skolbarn ska göra i klassrummet...

Tidigare år har vi setat vid köksbordet, druckit kaffe och pratat om var de är. Nu var det avsidestagning och inget mysigt alls. Jaja, tänker jag, det här får vi nog prata med rektorn om...

Vi har hemundervisat våra barn sedan 2005, i två olika kommuner. Efter ett par månader i förskolan (en noga utvald friskola) märkte vi att skolan hade förändrats otroligt mycket sedan vi själva gick i den...

Vi deltog i klassrummet med vår sexåring under någon månad utöver "inskolningen", och såg med både bedrövelse och indignation att som skolan (barnen, lärarna och systemet) ser ut idag, är det mycket svårt att få barnen att "passa in". Varför det är så idag, är självklart oerhört mångfacetterat och komplext - och det är ingen idé att försöka förändra det. Framför allt i rådande "politiska" klimat, verkar skoldepartement och alla myndigheter under det, helt döva på det örat - många många har försökt och misslyckats.

Vi valde, faktiskt efter ett "tips" från skolans specialpedagog, att börja hemundervisa. Friskolans styrelse ställde sig positiv till det. När grabben skulle börja ettan, i vanliga kommunala skolan, var även kommunen positiv till vår hemundervisning och de beviljade vår ansökan.

Vi var mest förvånade över hur snabbt och väl vår son inhämtade kunskaper, och hur otroligt lätt det var att hemundervisa. Kommunen skötte den lagstadgade insynen genom klasslärarna, och även de märkte hur snabbt han inhämtade kunskaper. Även på det sociala planet gick det hur bra som helst - han utvecklades mycket snabbt på alla områden, och vi föräldrar märkte nästan att ju mindre vi "ansträngde" oss, desto bättre lärde han sig... själv. Både mer och djupare än om han hade suttit i klassrummet.

Han hade "avverkat" ettans årskurs material i början av vårterminen. Eftersom vi tillsammans - han själv, pappa och syster - gjorde så mycket i verkliga livet, blev det ju dessutom så mycket verklighetsbaserad och allmänbildande "utbildning", att vi föräldrar häpnade. Och de vuxna i vår umgängeskrets.

Vi flyttade till annan kommun när han skulle börja tvåan, och den nya kommunen verkade verkligen positiva till vår verksamhet - så både tvåan och trean förlöpte på samma sätt som i den förra kommunen. Allt var underbart; han lärde sig snabbt, brett och djupt, och det krävde inte speciellt mycket insatser från oss föräldrar. Eftersom han inte var "trött efter skolan", deltog han och syster i alla barnaktiviteter i kommunen och fick på så sätt massor med vänner. Troligen fler än om de endast träffat barn i skolmiljö, som nuförtiden är så belastad med armbågar, mobbing, diskriminering och annat, som alltför ofta leder till ledsna, deprimerade, omotiverade och upplåtna barn.

Sommaren 2009 var en sommar som inte var lik någon annan: I föreningen Rohus jobbade vi frenetiskt med att skriva remissvar på det lagförslag som lades fram den 16 juni. Alla privata sommarprojekt lade vi ner, och jag skrev och skrev, tillsammans med några andra i föreningen. Sista veckan i september stängde tre av oss in oss för att skriva ihop allt material till ett remissvar som heter duga. Men det kan du läsa mer om här på Rohus sajt och blog.

Så kommer nu fjärde årskurs för sonen, och första årskurs för dottern!

Nu fortsätter historien i de nyare inläggen. Håll i er, för nu händer det saker. Andra saker.